Alltså, jag är verkligen jättetrött på att vara sjuk.
Jag borde egentligen inte gnälla eftersom jag faktiskt typ aldrig är det, men nu har jag varit det lite väl mycket den senaste tiden. Jag har trotsat det hittills eftersom jag är hemma så sällan, men idag har jag inte kunnat ta mig ur huset eller knappt ur sängen.
Igår körde jag mycket bil, åt god mat och gick i väldigt hög snö. Samt invigde min julklapp (kamera). Sedan åkte jag hem och dog lite, sålde min utgångsbiljett och låg hemma och förbannade livets orättvisor medan mina alla fina vänner var ute och skrattade på Deluxe. Utan mig. Ja ni hör ju, jag ÄR verkligen dålig på att vara sjuk. Blir gnälligare än en kille.
Inte helt PK men ja, jag sa det. Jag sa det.

Hemma i Småland och jag går runt och myser.

Snön är liksom vitare, luften något renare. Folk skrattar mycket mer här, det tycker jag om.

Jag älskar att komma hem så mycket mer nu, när man vet att man ska lämna.

Jag kan för övrigt inte sluta stirra mig blind på denna bilden. Ge mig mörkt hår och svarta läppar. Plus ett snygg-arrogant ansiktsuttryck.

Jag är nog världssämst på att vara sjuk. Sämre än en kille.

Jag vill bo i mitt nya halsband från HM. Ibland (läs sjukt sällan) får de faktiskt till det också på smycken. Igår då, sjukt bra. Jag älskar lördagsnätter och finbesök. Och är verkligen skitdålig på Rockstar.

Jag vill ha den här skylten i mitt sovrum. Eller utanför dörren, eller som en liten liten miniatyr på mitt nattduksbord.

Igår var inte en bra dag, och av ingen som helst anledning. Imorse vaknade jag till regn och ett fint sms. Jag var inte redo för den här dan, när jag blev helt sjukt ledsen för världens töntigaste grej stängde jag ner och gick hem. Nu är allt ganska bra igen. Jag måste sluta mesa, och jag måste definitivt börja sova mer. Jag har alltid röda läppar på dåliga dar har jag märkt.

Ikväll har jag varit vuxen och tagit vuxna beslut. Men det finns tusen saker jag borde göra, som jag inte gör. Denna veckan har gått långsamt, och ändå hinner jag inte med. I helgen hade jag helst gått klädd såhär. Lördag Acne, söndag Local Firm.

Gud vad jag börjar bli tråkig. Det är höst och som vanligt lämnar jag allting åt helgen. Som om inte alla andra dagar skulle finnas liksom. Mörkret känns ändå helt okej hittills. Snö kan nog med få komma, fast helst om jag får gå runt i snygga kappor och Carin Wester skor.

Idag är jag lite less. Bakisdagar alltså.

Nu springer jag över till en vän och dricker vin, i långklänning och ljusgult nagellack! Undrar vart den här kvällen tar oss. Puss!

Hepp! Nu åker jag till Vasastan och blir bjuden på fika jag också.

Idag har jag en hemskt huvudvärk. Det är resultatet av en fantastisk lördagsnatt, där jag blev matad med vin av min fina Londonvän som var hemma och sa hej. Jag ligger i sängen, fortfarande med gårkvällens smink och väljer om jag ska gå upp och ut eller om jag ska ligga kvar och dö. Får tänka lite till. Så har jag pratat med min fina vän som blir bjuden på fika i Småland och det finns ingenstans jag hellre hade velat vara idag. Träffa vänner, promenera med mamma, mysa med té och mackor i soffan på Galtövägen, eller kanske i lillebrors nya lägenhet. Jag är verkligen helt slut. Familjebesök en hel vecka är underbart, men åh så ansträngande. Nu har jag tänkt klart och vill nog inte ligga kvar här. Tänker ta en dusch, en huvudvärkstablett och några drag med rött läppstift, för att det är söndag.

Det finns så många tillstånd man kan befinna sig i och överleva. En stressig vardag, saknad efter en vän långt borta, ett brustet hjärta. Allt det där känns kanske outhärdligt för stunden, men över går det. Så finns det två tillstånd, eller känslor kanske, som är omöjliga att lista ut. Den ena är dåligt samvete, men det tänker jag lämna orört i det här inlägget. Den andra känslan är besvikelse. Den är så himla enkel att hålla på avstånd, just för att man oftast har i bakhuvudet att något kan gå fel. Inte nödvändigtvis att det behöver det, men att det kan. Det är svårt att lita på en situation eller känsla fullt ut. Men det är när man har gjort just det, när man har varit så jävla tvärsäker på sin sak att man inte ens ifrågasätter, och när det plötsligt visar sig vara helt fel, vänder om som som en perfekt riktad käftsmäll eller en spark i magen. En sån man aldrig såg komma. Besvikelsen alltså. Det kan gälla ett brutet löfte, en vän som tystnar eller ett land som man talat med så mycket kärlek om, om tryggheten och ödmjukheten och viljan till att hjälpa. Om hur inga dörrar är stängda, hur jämställda och fördomsfria människor är. Så visar de sig vara just det. Stängda alltså. Dörrarna och människorna. Och herrgud vad jag är besviken. Gud vad jag skäms.

Då startar vi den här dagen vänner.

Jag har inte uppdaterat på ett tag. Mest för att jag faktiskt inte har något att skriva. Eller jo, det har jag ju, men det blir liksom aldrig av. Så nu skriver jag varje tänkt inlägg i snabbversion. Typ såhär: Jag har träffat nya människor, fina människor. Jag har inhandlat en gryningslampa, nu vaknar jag till sol hela vintern. Jag åker till London om några veckor, en tanke som gör mig lika lycklig varje gång. Jag har varit på bio och druckit gott vin. Jag är med i spelet igen och jag får lägga någonting bakom mig på riktigt. Det har börjat bli höst och jag har tänt ljus och haft på mig halsduk. Jag har förvånats över människor, och förundrats över människor. Jag längtar efter mina gamla vänner, jag imponeras över de nya jag träffar. Jag har skrattat högt och ärligt, och varit ledsen. På två veckor.

Idag var det inköpsmöte av Cheap Mondays vårelva, Ann-Sofie Back vet vad hon sysslar med. Jag vet inte hur de lyckas få sitt lågbudget-märke att se så välgjort ut, men något är det. Det är inte lätt att se på tunna små tygstycken och får vår-lyckorus för att sen påminnas att det nästan är september. Fast det finns en bra och en dålig sak med höst. Bra är att det är nystart, nya rutiner, den där känslan man hade när man skulle börja skolan igen efter sommarlovet. När man fick köpa ny skolväska, träffa alla vänner igen, ta upp fritidsaktiviteter. Det är som att man får börja om på nytt, bli lite mer strukturerad, lite bättre denna gången. Det dåliga är att vardagen blir så fruktansvärt tråkig.

Nej jag var aldrig på Popaganda. Men jag blir hemskt glad när telefonen piper till med ett foto från en live-spelning och ett 'du är saknad' under det. Istället var jag på födelsedagsmiddag och finaste förfesten någonsin, hemma hos Olofsson Lindstein. Som vanligt när de ordnar till med någonting, så vill man aldrig att det ska ta slut. Goda drinkar, fina lekar och en massa dansande och sjungande i deras vardagsrum. Inatt har jag sovit alldeles för lite, och idag har jag rört mig alldeles för mycket. Det finns inte en enda muskel i min kropp som inte gör ont. Eller ja, förutom hjärtat då kanske. Ikväll fastnar jag framför en film, med chaité och en massa tända ljus.

Ikväll är det POPAGANDA! Och jag är inte där. Så går det när man aldrig får tummen ur och beställer biljett. Därför lyssnar jag på allt annat än Belle & Sebastian i helgen. Tex det här, åtminstone missar jag inte det här.

Jag sitter i sängen med té och skakiga ben. Tränade flow med Marie efter jobbet i dag, en mix mellan yoga, pilates, balance och kampsport. Jobbigt och skitkul. Lyckan av att träna alltså. Imorse när jag vaknade av alarm och mörker (av regngrå himmel) ville jag dö lite, så jag klickade direkt hem en solljusväckarklocka som ska få ta mig igenom mörkerhalvåret. Mycket saker händer den här veckan, den här tiden. Den här hösten kommer jag att vara så fylld av energi, jämfört med förra. Jag har det så som jag vill ha det just nu. Jag är så himla nöjd.

Idag har jag smaskat på en massa godsaker och tittat på fantastiska vårkläder hos Acne. Jag har köpt gymkort, och jag ser fram emot en rolig höst. Det ungefär.

Det är skillnad på att vara ambitiös och bara vara jävligt dum, och det är viktigt att man inte är för hård mot sig själv. Då kan du komma på dig själv, irrandes runt på Ica, totalt oförmögen att ens ta ett beslut om vilken senapssort du ska köpa. Eller kanske du vaknar en dag, och inser att du inte kommer ur sängen. Inte för att du inte vill, utan för att du fysiskt sett inte kan. För att du är så totalt utmattad att en enda liten motgång till är omöjlig. Det är då du inser att du måste vara lite snällare mot dig själv. Klappa dig själv lite på axeln och säga det kanske inte gick fullt ut, men det var bra ändå. Och man ska inte vara så jäkla rädd för att be om hjälp ibland. Släppa en smula på kontrollen och se var man faktiskt har omkring sig. Tänka igenom vad som är viktigt. Om du bara skrattar högt, eller faktiskt rent hjärtligt.

Helg:

Rolig dag! Tog mig igenom den med en obehaglig mängd alvedon.

Min hals blir minsann inte bättre. Jag kokar mängder med té ikväll igen, proppar i mig lite alvedon och försöker somna tidigt. Imorgon blir en rolig dag, det är ju modevecka. Först till Berns på visning och sedan till Acne för inköp av vår11. Så nej det här är inte en vecka att vara sjuk.

Två saker:
Jag längtar efter mina älskade vänner i Småland
Jag ska aldrig mer laga långsam omelett när jag är skithungrig

Måndag, jag har ännu inte vaknat. Min hals är inte min vän idag. Jag drömde om min vän igen, men inatt var hon högst levande, tack och lov.

Det var egentligen meningen att jag skulle styra brunch idag men jag är ju uppenbarligen inte bra på styrning av saker. Inte en dag som denna i alla fall. Så jag gjorde lyxfrukost hemma istället, plättar av keso, ägg, kokos, kardemumma och kanel. Med hallon, banan och kesella ovanpå. Jag tvingade mig själv ut en sväng framåt eftermiddagen men kom aldrig längre än Liljeholmen. Trots solen känner man att det går mot sensommar, att det närmar sig höst. Så när jag handlade på hemvägen köpte jag hem en massa kantarellerer och champinjoner. Marinerade och stekta är hur gott som helst tillsammans med lax. Jag älskar söndagar numera.

Vilken söderhelg det har blivit, äntligen!

Igår kväll fick jag äntligen ett smeknamn. Eller två till och med, men man måste mynta det första först för att respekten ska infinna sig. Jag måste bli bättre på att ta kort. Men jag hittade i alla fall ett i mobilen, ett handslag och två falska leenden.

Idag har jag egentligen ingenting att säga. Jag är lite arg på mig själv.
Så jag tänker hoppa in i en svart klänning, trots värmen, och åka mot Vasastan, ett gäng vänner och ännu en sommarnatt, kanske en av de sista.

Åh idag är jag inte på bra humör.

MEN jag gjorde iaf någonting åt mitt hår, efter allt tjat.
Sprang in på en salong på Hornsgatan efter jobbet, efter rekommendationer från min vän. Jag skäms alltid när jag går till frisören, för alla uteblivna hårinpackningar och allt slarv. Och den här mannen, som för övrigt var den hårigaste man jag någonsin sett, tittade först på mitt hår och sedan på mig med sorgsen blick. Som om han aldrig tyckt så synd om någon i hela sitt liv. Och varje gång han tog en hårlock mellan sina två fingrar tittade han på den noga, med en smula avsmak i blicken (okej, kanske inbillning), gjorde några snabba klipp med saxen, tog sedan ett steg tillbaks och grundade sitt verk. Skakade lite på huvudet och mös över sin egen storhet. Klippningen tog en hel timme. För bara lite toppning.
Men trots hans självgodhet och långsamhet så blev jag faktiskt nöjd. Och det händer aldrig när jag går till frisören. Jag ser oftast ut som någon tagen direkt ur Sunset Beach.

Jag är helt slut.
Fantastisk helg! Har nog aldrig dansat arslet av mig så mycket som jag gjort den här helgen. Eller pratat så mycket engelska sedan jag kom tillbaks från London.
Igår gavs jag bort som mänsklig födelsedagspresent, med rosett och allt. Det kan låta en aning oanständigt, men det var det såklart inte.
Idag handlade jag massvis med mat på vägen hem, satte på nostalgisk musik som Eldkvarn och Winnerbäck i bakgrunden och lagade lunchlådor. Linssoppa och fyllda auberginer. Nu dricker jag chai-te och äter varma kanelpäron. Ser en skitdålig Beckfilm med så mycket ljud-fördröjning att den känns dubbad. Jag har inga planer. Så jävla skönt.

Inatt drömde jag den värsta drömmen förmodligen nånsin. När jag vaknade var jag tvungen att skicka ett tidigt sms till min älskade vän för att se att hon var okej.
Känslan av obehag har ändå inte lämnat kroppen. Om den inte gör det snart så måste jag nog åka till Växjö och se efter själv.

Ikväll blir det festligheter.
Nu: Jobb

Åh. När något som betyder hemskt mycket blir bekräftat borta för alltid hjälper ingenting.

Det finns ingenting som får mig att känna mig så gammal som dagen efter en berusad utekväll.

Det skick de har börjat lämna mig i är oförlåtligt. Då är jag ofta lite trött på mig själv.

Jag grillade kött klockan fyra i natt. Det har aldrig smakat så bra.

Snart ska jag samla ihop mig själv, i den mån det går, och ta mig till Solna och min fina vän.
Mina ögon är svullna, mitt hår åt alla håll, jag är inte en tjusig syn idag.

Nu, hörni, åker jag, mina nya höga och Linda till Sjöstaden på partaj hos en hel hög med norrländska män.

Sedan blir det cafét. Lite shots, lite dans, lite kärlek

Igår hände någonting fint, någonting efterlängtat.
När en sådan sak händer åker man direkt hem efter jobbet, och slänger på sig något snyggt, släpper ner håret och drar på sig klackar. Så åker man och käkar italiensk mat och dricker franskt vin på fin restaurang, svänger förbi Debban för en hallon-lakrits drink och lite livemusik och sedan knallar kullerstenar fram genom Gamla Stan. Man siktar på Le Rouge men hamnar på F12, där man sitter vid trappan med sin älskade vän på ena sidan och ett glas rosé på den andra och är lycklig. Över berusningen, över vännen bredvid, över Stockholm, denna sommaren, över alla fina människor man har runt omkring sig. Man tänker på det tunga året man haft bakom sig, och på alla de fina man har framför sig. Och inte minst över vad som hänt, och vad det symboliserar. Jag tänker aldrig mer gå tillbaks. Jag undrar vad framtiden har att erbjuda.

Jag ville hitta en passande bild till detta inlägg, för att krydda till det lite, så jag sökte helt enkelt på lycka på google. Den första jag fick upp var en svartvit och mycket okristlig bild på en man som sitter på en stol med sitt eget könsorgan i munnen. Så nej, den får ni vara utan.

Ni får min favoritbild istället.

Idag har jag rensat och städat och medan jag dammsuger slår jag emot någonting hårt. Hittar ett helt förflutet i en skolåda under min säng. Så jag sitter där på golvet i timmar, eller det kan ha varit minuter, och läser. Så mycket man inte borde ha glömt, så mycket man inte vill komma ihåg. Så många människor man älskat lämnat förlorat.
Så liten man var, vad visste man då liksom? Som den här, som är över sju år gammal. För ett tag sedan hade jag nog tyckt att det var ganska pinsamt, en aning pretantiöst. Det är ju så väldigt silkeslent liksom. Nu tycker jag mest att det är väldigt sött ändå, minns hur genuint det var just då. Det känns som hundra år sedan.

Hon minns honom med sin randiga tröja, utanför hennes gula tält med en stor reva i. han leker med sina bara fötter i gräset och hon lägger sin hand på hans mage. Han kisar mot henne, två brunbrända kinder mot klarblå himmel. Han ser henne inte som något annat än en svart siluett som ritar osynliga fjärilar runt hans navel.
- det är inte svårt att lista ut att fjärilar är det finaste du vet, ler han. - det är för känslan de ger mig, viskar hon tillbaks.
Hon minns dagarna då det aldrig slutade regna, han med sitt alltid så yrvakna hår när han lutar hakan mot ena handen och trummar fingrarna mot knät med den andra, berättar om en dröm han hade inatt, om att hela världen låg på hans axlar.
Hon minns alla nätter på hans balkong, hur hon alltid sneglade på honom när han inte såg. Två fingrar som för upp cigaretten mot hans mun, samma fingrar som brukar föra hennes haka till samma läppar som hennes mun hör hemma vid. - det krävs hjältemod att älska någon som dig, säger hon tyst. - varför gör du det då? frågar han trött. - det är för känslan du ger mig.

Det här vädret alltså. Inte mycket kan rädda en sån här dag. Vaknar bakfull, i en tom lägenhet och med en grå himmel utanför, hösten har aldrig känns närmare än nu. Jag har kokat té och tänt upp ljus, lyssnar på belle & sebastian och kings of convenience om vart annat men det hjälper inte riktigt. Allra helst vill jag sitta nedsjunken i en stor fåtölj på något café på Söder, med kaffe och en god vän mitt emot. Men mina vänner är inte här. Söndagar är ingen dag att vara ensam.

Idag
rann all min energi ur mig.
Så jag var tvungen att ställa in planer och åka raka vägen hem, jag kunde inte tänka en enda tanke. Eller jo, jag tänkte på min syster och på varför inte de riktigt bra låtarna finns på spottan.

Jag har haft världens bästa vecka. Nu sitter jag i sängen och är så himla nöjd.

Någon spelar Monica Zetterlund utanför fönstret. Som tar mig tillbaks till barndomssomrar, ni vet de som aldrig regnade bort. Ungefär som den här.

Snart sitter jag på Kungsholmen, med Sangria i glaset och solen i ögonen, med en hög fina människor omkring mig. Inte så dåligt liv ändå.

Nu, raringar, går jag iväg på födelsedagsfest. Ja ni hörde, på en torsdag.

Och om Tompa väljer att köra samma takt som i fredags så kommer den här kvällen sluta precis vart som helst. Jag är redo!

Efter världens garderobskris (som ni ser i bakgrunden) slänger jag på mig mitt nya reafynd, ett transparent linne från Cheap Monday, byxor och klackar, så får det gå som det går.

Puss!

Idag hörde jag en låt jag inte hört på åtminstone ett år. Den fick mig att minnas England så mycket att jag blundade och tänkte att om jag inte är i West Hampstead, på väg till jobbet, när jag öppnar ögongen igen så dör jag. Och det var jag ju inte. Jag var på Götgatan, fortfarande. Så kom jag på hur konstant den känslan var för en tid sedan, och hur väldigt sällan den kommer numera. Jag kommer alltid att ha så mycket kärlek för den stan, som öppnade ögon och räddade liv. Så jag tänker åka till London, mest för att inse att jag inte vill tillbaks. Inse att det bara är en stad, men utan det liv jag andades och levde de där åren. Det skulle inte bli fler berusade söndagskvällar på P&P eftersom flickorna och NZ pojkarna är inte där att ha dem tillsammans med. Inga fler soliga dagar i parken vid Chelsea stadium eftersom J inte ligger där och väntar när jag kommer. Ingen liten treåring i en alldeles för stor pyamas som håller min hand hårt och pratar om framtiden som om jag alltid skulle vara en del utav den. Inga tidiga morgnar i skyhöga klackar på väg från någon klubb i West End, eller underbara drinkkvällar med företagskortet i Hampstead efter jobbet. Jag skulle inte ha en kyl full med överraskningar som S lagt dit när han vet att jag är ledsen. Inga långa söndagsluncher vid hamnen i Tower Hill, det är mitt och Ds. C skulle inte vara där att berätta allt för, vara oskiljaktig med, och N skulle inte vara där med en massa massa kärlek. Framförallt skulle jag inte landa på Stansted, sitta på bussen mot Victoria Station med London svishande förbi utanför fönstret och tänka äntligen hemma igen. Kvar är fortfarande min älskade stad, full av människor som flyktar förbi, men ingenting är mitt.Och allt det där andra är bara minnen, snart ett för längesedan, en parentes i mitt liv.

Två dagar i veckan är lite bättre än de andra numera. Tisdagar och onsdagar.

Den här värmen, den här sommaren, är helt perfekt.
Snart: Bra sällskap, middag och vin på balkongen.


Idag är Linda på dejt på Skansen med sin kärlek Darin. Jag förstår inte riktigt charmen, men jag tycker det är fint.

Idag kom jag på att jag nästan glömt denna älskade kvinna. Eller okej, glömt var väl att ta i. Men jag lyssnar inte längre på hennes låtar 10 gånger per dag. Nu är det dags igen.

Lördagskvällen sammanfattas med samling i Vitabergsparken, en massa köande, en sväng dåligt humör, och sedan en sväng bra humör på F12. Igår sov jag länge, åt frukost ute i solen, låg i Rålis och solade och badade, gick världens längsta promenad längs med vattnet, käkade sushi och såg film. The Stoning of Soraya M. IGEN. För den är ju så jävla bra.

Sedan sov jag, väldigt djupt dessutom. Och drömde konstiga drömmar om Littorin.

När jag går ut med mina vänner händer oftast ganska oväntade saker.

Tex sitter man på en brygga och dricker rosévin tills solen går ner. Så hamnar man i en bil på väg till en stängd restaurant där man blir bjuden på fantastiska drinkar, röker vattenpipa och sjunger högt till Queens låtar. Så åker man till Collage och lyssnar på låtar som inte uppdateras på sådär ett par-tio år. Utanför Rose får min vän en främmande gift man att knäppa hennes skor och sedan slutar man på Berns, där man skrattar så man tappar andan åt pojkarnas teaterapfasoner, och så dansar man. Och dansar och dansar och dansar, och plötsligt har solen gått upp och någon säger att nehej, nu måste ni gå hem.

Så man går hemåt, med klackarna i handen och solen i ögonen, äter yoggi och pratar.

Och så vaknar man med lyckorus och en huvudvärk som kommer att ta ljusår att få bort.

Mellan hyllorna på Systembolaget kommer en okänd man fram med en lapp med sitt telefonnummer. Så ber han mig ta av mina gigantiska solglasögon och jag tänker att stackars stackars kille, du kommer ju att förlora lusten att leva. Men så ångrar han sig, säger att det får bli en överraskning, och går.

Nej.

Idag har jag vaknat på rätt sida. Det firar jag med nostalgi musik

Idag har jag gnällt, fått ett oväntat mejl, träffat en vän, sovit lite, fått några dåliga nyheter, pratat med en vän på andra sidan jorden, lyssnat på dåliga versioner utav bra låtar, sprungit till tåget, missat tåget, skrattat åt en löjlig sak, ställt in en del planer, krupit ihop i min säng, gnällt lite ytterliggare. Och nu ska jag dricka té, se en film och vakna imorgon med ett mycket bättre humör.

" Heidi Montag ångrar sina plastikoperationer. "

Vadå?! Det blev väl skitsnyggt

Det här har nog varit min bästa helg, utan krydd. Eller ja, lite krydd kanske.
Har haft finbesök här i nästan en vecka, med slut imorgon.
Sedan kommer torsdag då en helt fantastisk liten fröken kommer upp, som jag saknar hela tiden, varje dag.

Om jag får stanna allting precis just nu, utan att gå tillbaks eller se framåt, så ja tack låt mig

Ikväll har vi suttit på Josefinas och druckit drinkar och vin i solen, med havet i bakgrunden.
Jag beställde in Pimms, en snål sådan. En endaste apelsinskiva, ingen mynta, ingen kiwi, inga jordgubbar. För 126 kr. Okristligt menar Oscar, jag håller med.

Idag har jag druckit lite för lite och flängt lite för mycket och jag har sovit knappt något alls de senaste veckorna. Det går bara inte, det är för ljust. Jag vaknar klockan halv fem på morgonen, klarvaken men samtidigt så trött att jag vill gråta. Jag. Måste. Sova.

Nu sitter jag i sängen, lyssnar på mjuk musik, längtar efter London eller efter Växjö, tänker på mina vänner hemma, tänker på alla älsklingar här. Är en smula sentimental. Eller faktiskt jättesentimental, på ett helt omotiverat sätt. Det måste vara vinet.

HERREGUD, det är verkligen varmt! Jag klagar inte, jag konstanterar, men det är verkligen varmt.

Så nu hörni, ska jag iväg och dricka pimms. Och om det inte finns så ska jag dricka rosé. Och om det inte finns så ska jag dricka någonting annat som berusar mig lika mycket som allting annat gör just nu!

Jag VILL ha sommar hela tiden. Och alla ni som säger att man skulle tröttna kan dö.

Emma tar hand om en liten tax-valp. Vanligtvis tycker jag inte om taxar men den här var ett undantag. Särskilt när hon skulle lägga sig på mitt ansikte hela tiden. Jag tänkte att Okej, lägg dig där då, jag flyttar på mig. En sekund efter att jag flyttat huvudet så var hon där igen med sin lilla taxkropp. Men det var faktiskt helt okej, jag inbillar mig att hon tycker om mig.