Idag har jag rensat och städat och medan jag dammsuger slår jag emot någonting hårt. Hittar ett helt förflutet i en skolåda under min säng. Så jag sitter där på golvet i timmar, eller det kan ha varit minuter, och läser. Så mycket man inte borde ha glömt, så mycket man inte vill komma ihåg. Så många människor man älskat lämnat förlorat.
Så liten man var, vad visste man då liksom? Som den här, som är över sju år gammal. För ett tag sedan hade jag nog tyckt att det var ganska pinsamt, en aning pretantiöst. Det är ju så väldigt silkeslent liksom. Nu tycker jag mest att det är väldigt sött ändå, minns hur genuint det var just då. Det känns som hundra år sedan.

Hon minns honom med sin randiga tröja, utanför hennes gula tält med en stor reva i. han leker med sina bara fötter i gräset och hon lägger sin hand på hans mage. Han kisar mot henne, två brunbrända kinder mot klarblå himmel. Han ser henne inte som något annat än en svart siluett som ritar osynliga fjärilar runt hans navel.
- det är inte svårt att lista ut att fjärilar är det finaste du vet, ler han. - det är för känslan de ger mig, viskar hon tillbaks.
Hon minns dagarna då det aldrig slutade regna, han med sitt alltid så yrvakna hår när han lutar hakan mot ena handen och trummar fingrarna mot knät med den andra, berättar om en dröm han hade inatt, om att hela världen låg på hans axlar.
Hon minns alla nätter på hans balkong, hur hon alltid sneglade på honom när han inte såg. Två fingrar som för upp cigaretten mot hans mun, samma fingrar som brukar föra hennes haka till samma läppar som hennes mun hör hemma vid. - det krävs hjältemod att älska någon som dig, säger hon tyst. - varför gör du det då? frågar han trött. - det är för känslan du ger mig.