Idag var det inköpsmöte av Cheap Mondays vårelva, Ann-Sofie Back vet vad hon sysslar med. Jag vet inte hur de lyckas få sitt lågbudget-märke att se så välgjort ut, men något är det. Det är inte lätt att se på tunna små tygstycken och får vår-lyckorus för att sen påminnas att det nästan är september. Fast det finns en bra och en dålig sak med höst. Bra är att det är nystart, nya rutiner, den där känslan man hade när man skulle börja skolan igen efter sommarlovet. När man fick köpa ny skolväska, träffa alla vänner igen, ta upp fritidsaktiviteter. Det är som att man får börja om på nytt, bli lite mer strukturerad, lite bättre denna gången. Det dåliga är att vardagen blir så fruktansvärt tråkig.

Nej jag var aldrig på Popaganda. Men jag blir hemskt glad när telefonen piper till med ett foto från en live-spelning och ett 'du är saknad' under det. Istället var jag på födelsedagsmiddag och finaste förfesten någonsin, hemma hos Olofsson Lindstein. Som vanligt när de ordnar till med någonting, så vill man aldrig att det ska ta slut. Goda drinkar, fina lekar och en massa dansande och sjungande i deras vardagsrum. Inatt har jag sovit alldeles för lite, och idag har jag rört mig alldeles för mycket. Det finns inte en enda muskel i min kropp som inte gör ont. Eller ja, förutom hjärtat då kanske. Ikväll fastnar jag framför en film, med chaité och en massa tända ljus.

Ikväll är det POPAGANDA! Och jag är inte där. Så går det när man aldrig får tummen ur och beställer biljett. Därför lyssnar jag på allt annat än Belle & Sebastian i helgen. Tex det här, åtminstone missar jag inte det här.

Jag sitter i sängen med té och skakiga ben. Tränade flow med Marie efter jobbet i dag, en mix mellan yoga, pilates, balance och kampsport. Jobbigt och skitkul. Lyckan av att träna alltså. Imorse när jag vaknade av alarm och mörker (av regngrå himmel) ville jag dö lite, så jag klickade direkt hem en solljusväckarklocka som ska få ta mig igenom mörkerhalvåret. Mycket saker händer den här veckan, den här tiden. Den här hösten kommer jag att vara så fylld av energi, jämfört med förra. Jag har det så som jag vill ha det just nu. Jag är så himla nöjd.

Idag har jag smaskat på en massa godsaker och tittat på fantastiska vårkläder hos Acne. Jag har köpt gymkort, och jag ser fram emot en rolig höst. Det ungefär.

Det är skillnad på att vara ambitiös och bara vara jävligt dum, och det är viktigt att man inte är för hård mot sig själv. Då kan du komma på dig själv, irrandes runt på Ica, totalt oförmögen att ens ta ett beslut om vilken senapssort du ska köpa. Eller kanske du vaknar en dag, och inser att du inte kommer ur sängen. Inte för att du inte vill, utan för att du fysiskt sett inte kan. För att du är så totalt utmattad att en enda liten motgång till är omöjlig. Det är då du inser att du måste vara lite snällare mot dig själv. Klappa dig själv lite på axeln och säga det kanske inte gick fullt ut, men det var bra ändå. Och man ska inte vara så jäkla rädd för att be om hjälp ibland. Släppa en smula på kontrollen och se var man faktiskt har omkring sig. Tänka igenom vad som är viktigt. Om du bara skrattar högt, eller faktiskt rent hjärtligt.

Helg:

Rolig dag! Tog mig igenom den med en obehaglig mängd alvedon.

Min hals blir minsann inte bättre. Jag kokar mängder med té ikväll igen, proppar i mig lite alvedon och försöker somna tidigt. Imorgon blir en rolig dag, det är ju modevecka. Först till Berns på visning och sedan till Acne för inköp av vår11. Så nej det här är inte en vecka att vara sjuk.

Två saker:
Jag längtar efter mina älskade vänner i Småland
Jag ska aldrig mer laga långsam omelett när jag är skithungrig

Måndag, jag har ännu inte vaknat. Min hals är inte min vän idag. Jag drömde om min vän igen, men inatt var hon högst levande, tack och lov.

Det var egentligen meningen att jag skulle styra brunch idag men jag är ju uppenbarligen inte bra på styrning av saker. Inte en dag som denna i alla fall. Så jag gjorde lyxfrukost hemma istället, plättar av keso, ägg, kokos, kardemumma och kanel. Med hallon, banan och kesella ovanpå. Jag tvingade mig själv ut en sväng framåt eftermiddagen men kom aldrig längre än Liljeholmen. Trots solen känner man att det går mot sensommar, att det närmar sig höst. Så när jag handlade på hemvägen köpte jag hem en massa kantarellerer och champinjoner. Marinerade och stekta är hur gott som helst tillsammans med lax. Jag älskar söndagar numera.

Vilken söderhelg det har blivit, äntligen!

Igår kväll fick jag äntligen ett smeknamn. Eller två till och med, men man måste mynta det första först för att respekten ska infinna sig. Jag måste bli bättre på att ta kort. Men jag hittade i alla fall ett i mobilen, ett handslag och två falska leenden.

Idag har jag egentligen ingenting att säga. Jag är lite arg på mig själv.
Så jag tänker hoppa in i en svart klänning, trots värmen, och åka mot Vasastan, ett gäng vänner och ännu en sommarnatt, kanske en av de sista.

Åh idag är jag inte på bra humör.

MEN jag gjorde iaf någonting åt mitt hår, efter allt tjat.
Sprang in på en salong på Hornsgatan efter jobbet, efter rekommendationer från min vän. Jag skäms alltid när jag går till frisören, för alla uteblivna hårinpackningar och allt slarv. Och den här mannen, som för övrigt var den hårigaste man jag någonsin sett, tittade först på mitt hår och sedan på mig med sorgsen blick. Som om han aldrig tyckt så synd om någon i hela sitt liv. Och varje gång han tog en hårlock mellan sina två fingrar tittade han på den noga, med en smula avsmak i blicken (okej, kanske inbillning), gjorde några snabba klipp med saxen, tog sedan ett steg tillbaks och grundade sitt verk. Skakade lite på huvudet och mös över sin egen storhet. Klippningen tog en hel timme. För bara lite toppning.
Men trots hans självgodhet och långsamhet så blev jag faktiskt nöjd. Och det händer aldrig när jag går till frisören. Jag ser oftast ut som någon tagen direkt ur Sunset Beach.

Jag är helt slut.
Fantastisk helg! Har nog aldrig dansat arslet av mig så mycket som jag gjort den här helgen. Eller pratat så mycket engelska sedan jag kom tillbaks från London.
Igår gavs jag bort som mänsklig födelsedagspresent, med rosett och allt. Det kan låta en aning oanständigt, men det var det såklart inte.
Idag handlade jag massvis med mat på vägen hem, satte på nostalgisk musik som Eldkvarn och Winnerbäck i bakgrunden och lagade lunchlådor. Linssoppa och fyllda auberginer. Nu dricker jag chai-te och äter varma kanelpäron. Ser en skitdålig Beckfilm med så mycket ljud-fördröjning att den känns dubbad. Jag har inga planer. Så jävla skönt.

Inatt drömde jag den värsta drömmen förmodligen nånsin. När jag vaknade var jag tvungen att skicka ett tidigt sms till min älskade vän för att se att hon var okej.
Känslan av obehag har ändå inte lämnat kroppen. Om den inte gör det snart så måste jag nog åka till Växjö och se efter själv.

Ikväll blir det festligheter.
Nu: Jobb

Åh. När något som betyder hemskt mycket blir bekräftat borta för alltid hjälper ingenting.