Ikväll har vi suttit på Josefinas och druckit drinkar och vin i solen, med havet i bakgrunden.
Jag beställde in Pimms, en snål sådan. En endaste apelsinskiva, ingen mynta, ingen kiwi, inga jordgubbar. För 126 kr. Okristligt menar Oscar, jag håller med.

Idag har jag druckit lite för lite och flängt lite för mycket och jag har sovit knappt något alls de senaste veckorna. Det går bara inte, det är för ljust. Jag vaknar klockan halv fem på morgonen, klarvaken men samtidigt så trött att jag vill gråta. Jag. Måste. Sova.

Nu sitter jag i sängen, lyssnar på mjuk musik, längtar efter London eller efter Växjö, tänker på mina vänner hemma, tänker på alla älsklingar här. Är en smula sentimental. Eller faktiskt jättesentimental, på ett helt omotiverat sätt. Det måste vara vinet.

HERREGUD, det är verkligen varmt! Jag klagar inte, jag konstanterar, men det är verkligen varmt.

Så nu hörni, ska jag iväg och dricka pimms. Och om det inte finns så ska jag dricka rosé. Och om det inte finns så ska jag dricka någonting annat som berusar mig lika mycket som allting annat gör just nu!

Jag VILL ha sommar hela tiden. Och alla ni som säger att man skulle tröttna kan dö.

Emma tar hand om en liten tax-valp. Vanligtvis tycker jag inte om taxar men den här var ett undantag. Särskilt när hon skulle lägga sig på mitt ansikte hela tiden. Jag tänkte att Okej, lägg dig där då, jag flyttar på mig. En sekund efter att jag flyttat huvudet så var hon där igen med sin lilla taxkropp. Men det var faktiskt helt okej, jag inbillar mig att hon tycker om mig.

Idag, mina vänner, hoppas jag på att bli klar tidigt för lite bad på Långholmen.
Mina ögon ser helt störda ut för övrigt. Jag måste sova!

Idag är jag tillbaks i spelet igen!

Nu: Vitabergsparken, jordgubbar och gott sällskap.

När jag är bakfull vill jag bara ligga kvar i sängen, i ett svalt och kolsvart rum, må väldigt illa med sprängande huvudvärk och banna allt som har med alkohol att göra, särskilt sån med bubblor. Det är ungefär vad jag klarade av att göra under större delen utav dagen. Framåt eftermiddagen släpade jag mig upp, samlade ihop mitt bakfulla jag och tog mig till Vanadislunden för lite sällskap. Så låg jag där istället, mådde illa och med sprängande huvudvärk, och tackade gud att det åtminstone inte var gassande sol. Sedan satte jag mig på fel tåg hem.

Midsommar var fantastisk.
Fina vänner, bubbel, plockepinn (jag vann!), vacker utsikt klipporna på Lidingö, sill och potatis, ännu finare utsikt på takterass i Hornstull, rosévin, mycket skratt.


Ikväll har jag avstyrt alla planer.
Jag ska ha huvudvärk, äta jordgubbar, dricka té och sova. Typ.

När jag känner mig väldigt tråkig och ocool (vilket man lätt gör i denna stad av coola och PK människor) sätter jag på den här låten i min ipod.
Så liksom råkar man hamna i takt med musiken när man går och ansiktsuttrycket förändras en smula, ett som säger att ja, jag förstör allt jag rör vid, av coolhet.
Det måste ju alla se.

Men sedan kommer man på att eftersom ingen annan hör musiken så ser man nog mest underlig ut. Underlig och lite utvecklingstörd.

Sommar, äntligen! Jag ska sippa in precis allting, döva stressen över hur kort den faktiskt är.

Jag är inte förtjust när jag somnar och vaknar med huvudvärk.

Det här blir en dålig dag.

Jag sitter här i sängen, dricker kaffe och är förtjust.
Förtjust i livet, i mina vänner, i boken jag läser, i denna lördagen, denna sommaren, i denna staden, bara i allmänhet.

Igår överraskade Agnes mig med att befinna sig i Stockholm, så vi drack kaffe och catchade upp. Sedan följde hon med hem till mig, jag lagade mat och hon tvingades visa mig alla människor hon pratat om under dagen på fb (Jag måste liksom ha ett ansikte på folk jag hör så mycket om att det känns som att jag känner dom).
Senare mötte jag upp Elin, tog ett glas vitt (varför går rött inte ner på sommaren?) på 1900, Linda och Elin 2 mötte upp och vi gick in på Kåken. Som var full av snygga östermalmsfolk-goes-söder-och-jobbar-inom-reklam-folk. Fin kväll.

Jag är framförallt förtjust i att saker och ting kan ta en vänding, en nytändning, och man ser allting i ett annat ljus. Man är helt plötsligt så jävla med. Jag är också lite förtjust i Vickans bröllop.

Jag har nog alltid ansett mig vara en ganska förståndig kvinna.
Visst, jag har ju också gjort puckade saker och inte tänkt klart alla gånger men jag tycker ändå att jag vetat vart gränser går, vad som är rätt och fel liksom.
Så därför är det så sjukt jäkla irriterande när man inte bara kan släppa vissa saker. Att man ungefär en gång i veckan tar sig i kragen, kammar sig och säger att skärp dig förihelvete, du är 24. Du borde växt upp för längesedan.
Jag vet ju vad som är på riktigt, den mycket förståndiga kvinnan i mig vet ju exakt vad det är jag vill, vart jag vill komma, vet EXAKT hur långt jag kan gå. Och att jag kan gå dit precis när jag vill, imorgon om det skulle vara så, om jag bara låter mig.

Och ändå kommer jag på mig själv, i samma banor, fem minuter efter jag slagit till mig själv och sagt att skärp dig nu människa, det är dags att växa upp. Det är bara det att ibland snurrar saker lite fort. Och då är de där gamla banorna som en kär gammal vän, hur destruktiva de än må vara. Hur vuxen man än må vara.

Lite fin förmiddagsmusik

Igårkväll då.

Helt.Jävla.Underbar. En hel hög fantastiskt fina vänner med deras gladaste humör, hundra olika gratisdrinkar, jättefina paket. Södra Teatern, Rose, Spyan.

Idag har jag lyssnat på jazz, städat, sorterat, slängt, lagat middag med Linda.

Suttit uppkrupen i sängen med te och film. Jag såg precious. Och nu mår jag lite illa.

Vad FINT det är att fylla år hörni!

Särskilt när man egentligen inte önskat sig något särskilt. Min familj och vänner verkar känna mig väldigt bra, eftersom allt var helt perfekt. Nagellack i precis rätt färg, presentkort från precis rätt affär, kuvert med precis rätt innehåll, böcker av precis rätt författare och inte tidigare lästa (okej, jag kanske hintade lite där, men kom igen det hade ju varit omöjligt).

Tillbaks i Stockholm och jag tycker om det. Det känns äntligen hemma.

Nu gäller det bara att snabbt som ögat komma på en plan B till morgonkvällens knytis. Regn funkar ju inte!

Idag är sista dagen här, imorgon är det dags för Stockholm igen.

Jag oroar mig för vädret om min kommande knytis på lördag.

Men ikväll ska jag inte tänka på sådant, ikväll ska jag tänka på min familj och på den stundande födelsedagsmiddagen vi ska ha. Jag går dit i min transparenta favorittop som jag faktiskt glömt, och mitt nya somriga nagellack.

Förresten, filmtips: Min mamma lär blivit förvånad när hon kom hem igår kväll med mig och min syster i soffan, hulkandes och kvidande, kippandes efter andan utav gråt. Vi såg Soraya M, som helt klart är den starkaste film jag sett på år. Se den!

Puss på er alla!

(och tack så mycket för alla gratulationer i måndags, blev väldigt rörd)

GRATTIS lillebror!

Jag minns fortfarande min bror med små knubbiga ben och rosiga kinder som drar i mammas tröja och ber om att få gosa. Han gjorde verkligen det, med sin lilla bebisröst sa han att snälla snälla mamma, kan vi inte gå och gosa.
Han var den mest otacksamma unge att reta eftersom han aldrig blev arg. Ledsen ja, i kanske fem minuter men sedan var det glömt, sedan var han lika skrattande och full av kärlek igen. Och där stod man, med ett samvete som ett knytnävslag i magen.

Nu ska jag se honom springa ut genom skoldörrarna om en timme, fortfarande med rosiga kinder fast av alkohol och med vit studentmössa på huvudet.

Jag kommer nog gråta, och jag gråter nästan aldrig.

Hemma i de småländska skogarna.

Än så länge har jag inte legat på latsidan. Fredagen gick åt till att:

- Baka egna knäckebröd, blev hur goda som helst.

- Laga smarrig broccoli och fetaost gratäng.

- Dricka kaffe på PMs uteservering med Jossan.

- Fixa saker till Minis student.

- Grilla.

På kvällen delade vi rosévin på Josefines balkong. Framåt natten blev det kyligt och vi gick in, kokade kaffe och spelade Junior TP. Jag kunde skrämmande få frågor och kom fyra. Av fyra personer. Varje gång jag fick svaret uppläst för mig gjorde jag några halvhjärtade försök att rädda situationen genom att mumla att jag faktiskt precis hade tänkt att säga det. Jag tror inte att det funkade.

Idag har jag redan hunnit göra en paj och skala 3 kg potatis.

Om en stund ska jag möta upp underbara människor i parken; knytkalas och kubb. Mysigt!

Linda, min fantastiskt fina lägenhetskamrat, kom hem cirkus tio minuter innan jag skulle springa till tåget igår kväll. Under armen hade hon en lite tidig födelsedagspresent till mig.

Hon visste att jag ville ha det linnet. Söta, rara, underbara människa.

Vad underbart det är när man rensar och hittar en massa gamla saker som man glömt och knappt använt. Ett guldkorn hittade jag, en fantastisk midnattsblå klänning som var för stor förra hösten när den inhandlades men nu sitter som en smäck. Kanske något att ha på studenter man ska på?

MEN HERREGUD vad jag måste göra någonting åt mitt hår.

Fram tills dess får jag inte ha det utsläppt, påminn mig.

Inte skitnöjd med en 4 timmars lång tågresa som väntar.

Underhåll mig

Överraska mig

Puss!

Idag rotade jag fram ett bortglömt linne från förra sommaren (minnen!), och mötte upp Marie. Vi satte oss i Humlegården med islatte och solbrillor och njöt av eftermiddagssolen. Hon hade shoppat en helt fantastisk maxiklänning från Twist & Tango, i världens finaste mönster och färger och jag svor lite tyst för mig själv för att jag bannlyst shopping den närmsta tiden.

Just nu sitter jag i sängen, dricker thé och ska se kvällens avsnitt av Halv Åtta Hos Mig (mitt nya favoprogram).
Det är såhär livet ska vara.

Vacker video, fantastisk låt, varsågod!

08.59

I fredags då.

Neda och jag drack Chai-Latte och hade mysiga samtal i Kungshallen, Linda kunde inte följa med eftersom hon fick panikkolla på första filmen som hon inte sett tidigare. Efter ett tag bestämde vi oss för att gå och titta på alla snygga fashionistas som samlats på bion istället. Korta kjolar, fantastiska färger och skyhöga klackar, uppklädda till tänderna för att...se film. Vi kände oss plötsligt väldigt oglammiga. Linda kommer med andan i halsen och säger att är denna filmen också 2 ½ timme så dör hon. Och det är den.

Och den var, precis som jag trodde, helt otroligt fantastiskt bra. Det tror jag nog att sällskapet med tyckte. Kanske inte helt otroligt fantastiskt bra, men bra i alla fall.

Ganska intressant sällskap med, Linda kämpade hela filmen med att inte somna, och Neda slog sig för munnen och skrek nej nej nej NEJ NEJ NEEEEEEEEEEEEJ, ungefär 15 gånger. Inlevelseförmåga! Henne tar jag alltså inte med på en skräckis.

Denna veckan är hektisk, sedan åker jag till Växjö på torsdags kväll.

Mini tar studenten på måndag. STUDENTEN.

Det känns ju som igår jag tog studenten. Eller nej, det gör det verkligen inte.

Det känns som....5 år sedan.