Hepp! Nu åker jag till Vasastan och blir bjuden på fika jag också.

Idag har jag en hemskt huvudvärk. Det är resultatet av en fantastisk lördagsnatt, där jag blev matad med vin av min fina Londonvän som var hemma och sa hej. Jag ligger i sängen, fortfarande med gårkvällens smink och väljer om jag ska gå upp och ut eller om jag ska ligga kvar och dö. Får tänka lite till. Så har jag pratat med min fina vän som blir bjuden på fika i Småland och det finns ingenstans jag hellre hade velat vara idag. Träffa vänner, promenera med mamma, mysa med té och mackor i soffan på Galtövägen, eller kanske i lillebrors nya lägenhet. Jag är verkligen helt slut. Familjebesök en hel vecka är underbart, men åh så ansträngande. Nu har jag tänkt klart och vill nog inte ligga kvar här. Tänker ta en dusch, en huvudvärkstablett och några drag med rött läppstift, för att det är söndag.

Det finns så många tillstånd man kan befinna sig i och överleva. En stressig vardag, saknad efter en vän långt borta, ett brustet hjärta. Allt det där känns kanske outhärdligt för stunden, men över går det. Så finns det två tillstånd, eller känslor kanske, som är omöjliga att lista ut. Den ena är dåligt samvete, men det tänker jag lämna orört i det här inlägget. Den andra känslan är besvikelse. Den är så himla enkel att hålla på avstånd, just för att man oftast har i bakhuvudet att något kan gå fel. Inte nödvändigtvis att det behöver det, men att det kan. Det är svårt att lita på en situation eller känsla fullt ut. Men det är när man har gjort just det, när man har varit så jävla tvärsäker på sin sak att man inte ens ifrågasätter, och när det plötsligt visar sig vara helt fel, vänder om som som en perfekt riktad käftsmäll eller en spark i magen. En sån man aldrig såg komma. Besvikelsen alltså. Det kan gälla ett brutet löfte, en vän som tystnar eller ett land som man talat med så mycket kärlek om, om tryggheten och ödmjukheten och viljan till att hjälpa. Om hur inga dörrar är stängda, hur jämställda och fördomsfria människor är. Så visar de sig vara just det. Stängda alltså. Dörrarna och människorna. Och herrgud vad jag är besviken. Gud vad jag skäms.

Då startar vi den här dagen vänner.

Jag har inte uppdaterat på ett tag. Mest för att jag faktiskt inte har något att skriva. Eller jo, det har jag ju, men det blir liksom aldrig av. Så nu skriver jag varje tänkt inlägg i snabbversion. Typ såhär: Jag har träffat nya människor, fina människor. Jag har inhandlat en gryningslampa, nu vaknar jag till sol hela vintern. Jag åker till London om några veckor, en tanke som gör mig lika lycklig varje gång. Jag har varit på bio och druckit gott vin. Jag är med i spelet igen och jag får lägga någonting bakom mig på riktigt. Det har börjat bli höst och jag har tänt ljus och haft på mig halsduk. Jag har förvånats över människor, och förundrats över människor. Jag längtar efter mina gamla vänner, jag imponeras över de nya jag träffar. Jag har skrattat högt och ärligt, och varit ledsen. På två veckor.