08.46

Så länge så bjuder jag er på lite bra musik såhär på morgonkvisten

08.43

KUL att jag efter ett halvår med tjat om att jag vill ha en webcam inser att det finns en inbyggd.
Eller det är inte ens jag som inser, utan Linda som påpekar.

Ikväll är det äntligen äntligen äntligen dags för mig att bli carried away.
Sex & The City. Jag vet att jag kommer älska den hur cheesy den än är, hur många förutsägbara oneliners de än drar till med och hur för långt allting egentligen gått.
Jag kommer leva mig in i, skratta, gråta, bli hjärtekrossad och själaglad. Jag ÄLSKAR det gänget.

Puss på er, och ha en fin dag!

Idag stod jag och väntade i Götgatsbacken på min fina vän som är hemma från Milano över helgen.

Jag är lite tidig men har turen att underhållas av ett gäng jazzmusiker i solbrillor och hattar som står och plinkar på sina instrument, och med en tokig gammal dam i röd långklänning som virvlar runt och sjunger med precis intill. Den har verkligen sin charm den här stan.

På väg till Tully's kör en skäggig liten gubbe förbi oss med sin flakmoppe, sin mobila business. Full-lastad med Sangria. Såklart.

Helt jävla underbart!

Herregud.
Jag har nog sett på den mest obehagliga film, Shutter Island.
Bra men väldigt väldigt obehaglig.
Nu sitter jag uppkrypen i sängen, hoppar till vid minsta ljud och önskar att jag slapp sova ensam.
Inatt lämnar jag lampan tänd.

Väldigt fin (och nykter) gårdagskväll på Trädgården, jag förstår hypen. För oj vad det charmade mig. Man gick mest runt och mådde bra, sippade tranbärsjuice, sprang in i gamla godingar, gungade med till bra musik. Vid halv 12 snåret tappade jag bort vänner, så jag bestämde mig för att åka hem och dricka kokos-té.

Idag har Neda och jag legat på en filt i vitabergsparken hela dagen. Ätit vindruvor och läst tidningar. Lättat hjärtan och pratat skit. Jag vill så gärna ha en maxiklänning, Neda vill så gärna ha ett fast förhållande. Justin kom förbi och underhöll oss med sitt teatraliska sätt att berätta historier. Underbara lördag.

Ordna mat, duscha, fixa mig, hitta outfit, bestämma mig för ett kvälls-alternativ och hålla mig vid det.

Fast först ett till avsnitt av min nya drog, Unga Mödrar Danmark på Kanal5.

Det har helt stigit mig åt huvudet. Jag till och med tänker på danska.

Med den här utsikten och 20 grader varmt kl 07.10 på väg till tåget.

Så börjar jag gärna alla mina dagar!

Tillbaks till Stockholm och till högsommar.
Jag tog mig in till Biblioteksgatan och den mysiga lilla Thomas Sabo butiken och valde ut berlock nr två till mitt Charm Club armband. Har ju velat fram och tillbaks en del men älskar valet!
Jag och Marie satt utanför dramaten i några timmar och catchade upp, precis när vi är redo att gå kommer det en man fram och erbjuder oss två gratisbiljetter till en teaterföreställning. Inne på självaste dramaten. Och vi säger att tack men nej tack vi måste äta och nu sitter jag här och är enormt missnöjd. Jag ÄLSKAR ju teater. Och dans. Och musikaler. Föreställningar utav alla dess slag.

Igår var en dålig dag. En sån där, där man känner redan när man vaknar att nej det är INTE min dag idag, vad som än händer. Och så kryddar man gärna lite extra med att stänga in sig och sätta på Paolo Nutini i bakgrunden. Jag gillar ändå sådana dagar, jag BEHÖVER sådana dagar.

Och så tänker jag tillbaks på saker som ger mig sådana känslostormar att jag blir lite yr. Jag tänker på perioder som jag skulle kunna ge allt för att få uppleva igen, precis som de var utan att ändra någonting. Som nu fast för ett år sedan, i en vårig stad på andra sidan havet, omringad av människor man bara mådde sjukt jävla bra med, och hela tiden med känslan av att idag kommer någonting hända, något utöver det vanliga. Och det gjorde det, ungefär varannan gång. Och så undrar jag varför jag inte tog mer till vara då, varför jag inte förstod hur mycket kärlek jag skulle minnas tillbaks med. Eller tider där man känt att nej, det här går inte, det här kommer jag aldrig fixa och där man efteråt pustat ut och tänkt att tacka FAN att man klarade sig igenom med livet i behåll. Och där man i efterhand inte riktigt vet hur man gjorde det, hur man orkade gå upp, andas in och ut, och ta sig an dagen. (Fast egentligen, vad skulle man göra? Lägga sig ner och dö?). Jag tror på någon slags överlevnadsinstinkt, där kroppen förstår att tar man in hela den här dosen av hjärtesorg så spricker man, då är det mer än man någonsin klarar av. Så man gjorde just det; gick upp. Andades in och ut och tog sig an dagen.
Och sedan vaknar man liksom upp några veckor/månader/år efteråt och inser att jo, det gick faktiskt. Med livet i behåll. Och distansen ger lov att tänka, älta, genomgå utan att man dör på kuppen. Det är nog sådana dagar man kommer på sig själv en smula sorgsen, med Paolo Nutini i bakgrunden. Och inser att det nog gått över.

Jag. Älskar. Mina. Vänner.
När jag ligger på marken och kippar efter andan av skratt, eller flyr utomlands i år eller har svårt att ens komma ur sängen. Och varje gång jag tänker att nu kan de inte bli bättre än såhär, så gör de det igen.

Igår var fantastisk, på alla vis.
Och hur nöjd är inte jag med att äntligen få dra fram min 10 år gamla jeansjacka, dra den på mig och ändå vara trendig och ball?
Sen att jag ser ut att vara ungefär 12 år gammal i den hör inte hit, det bjuder jag på.

Så nu ska jag ta min jeansjacka och mitt 12åriga jag och cykla till stan.
Det är ju nästan sommar.

Detaljer

Gamla ryssar som knappast spottar i glaset; klassisk fredagsunderhållning.
Man måste ju ändå beundra deras envishet.
De ska ju bara ha hem den där stocken, till varje pris. Och det kan man ju förstå såklart.

Hejdå sommarväder
Hej timslånga tågresa
Kul kväll..inte


Ses i V-ö!

Ibland funkar det att inte påminna och hoppas på det bästa.

Ikväll tex funkade det och hur nöjd är inte jag? Sitter i sängen med mjukiskläder och slarvig knut så det är inget turning back.

Nästa vecka måste verkligen bli bättre än förra.

Och det lär den bli, med fint sällskap över ett glas vin imorgon och hemresa på onsdag. Jag längtar efter människor, vad jag önskar att de bodde närmre mig, eller jag dem, vi kan mötas på mitten. Hörni, ska vi mötas på mitten?

Note till mig själv: Måste måste måste göra något åt mitt hår

Nu ska jag äta linssoppa och kolla på Seinfeld och Varan-tv om vart annat.

Ciao!

Jag har krypit upp med en stor kopp Chai-te för att titta på The September Issue för hundraelfte gången. Även om Anna Wintour verkar kall som sten så kan jag inte annat än att imponeras utav kvinnan. Det är så fantastiskt med en kvinna som har samma respekt och makt som män har. Märkligt bara att hon är hatad och i princip hela världens hynda, som N skulle ha sagt. Sammanträffande? Nej.

Idag har jag varit helt utslagen.
Och trots att jag till och med sovit från och till är jag fortfarande såååå trött, så inte ens en liten bio orkar jag med ikväll.
Lika bra, eftersom jag lovat bort mig på en utekväll imorgon.


Jag längtar efter London. Väldigt väldigt väldigt mycket.
Ska försöka planera in en weekend så snart som möjligt.

There is a hole and I'm filling it up with maaaaaney, maaney, maaaney


Efter en riktig skitvecka (förutom en höjdpunkt :)) vaknade jag upp imorse med ett humör på cirka 0,7 på skalan 1-10. Någonstans under dagen verkar det försvunnit och nu springer jag runt och gör fyrahundra saker samtidigt. Fixar mat, sminkar, provar kläder, fixar hår, sippar på ett välförtjänt glas vin och sjunger med till Animal.

Humör cirka 10,2!

Jag älskar INTE tvättdagar. Nödvändigt ont.

Med betoning på nödvändigt, har redan fått byta ut halva min garderob och det blir ju såklart lite ohållbart (även om jag älskar en bra anledning).

På tvättdagar känner man helt plötsligt för att göra allting annat än just att stanna hemma, just bara för att man inte kan.

Fast jag tvingade hem den här snygga kvinnan (snodd bild) till mig för att göra mig sällskap, vilket faktiskt var precis det jag kände för ikväll, äta kycklingwok och lätta hjärtan.

Gud, trött!

Puss!

Glömde, sista beviset på blödighet (och förmodligen största):
Att gråta ögonen ur sig åt MTVs 16 and pregnant.....

Det verkar minsann som att jag gått och blivit lite blödig.
Jag som aldrig gråter till filmer, blir kär, eller smälter när jag ser små hundvalpar

Men på senare tid har jag märkt hur jättesmå saker rör så långt in i hjärtat att jag tänker att är det det här som är en stroke, ska jag falla ner och dö nu

som när en främmande stad helt plötsligt känns lite mer välkomnande, eller att gå ut och dansa arslet av sig tillsammans med vänner och sjunga (läs skrika) med i varje dålig låt utan att skämmas. För att sedan vakna upp med halsont och borttappad röst och ändå vara så jävla nöjd. Eller en för längesedan bortglömd känsla som plötsligt kommer tillbaks och slår en i huvudet, eller en spontankomplimang från en främmande man på stan, ett vad fin du är för att sedan gå vidare utan hopp om att få ligga. Eller ett oväntat mejl eller två röda, lätt svidande kinder som bränt sig i en väldigt efterlängtad sol. Eller att sitta en hel dag och prata skit på en uteservering på söder.
Listan kan bli lång, väldigt lång. Men ja, jag har definitivt gått och blivit lite blödig.

Jag är för övrigt jätte jätte jätte jätte jätte trött.