Idag hörde jag en låt jag inte hört på åtminstone ett år. Den fick mig att minnas England så mycket att jag blundade och tänkte att om jag inte är i West Hampstead, på väg till jobbet, när jag öppnar ögongen igen så dör jag. Och det var jag ju inte. Jag var på Götgatan, fortfarande. Så kom jag på hur konstant den känslan var för en tid sedan, och hur väldigt sällan den kommer numera. Jag kommer alltid att ha så mycket kärlek för den stan, som öppnade ögon och räddade liv. Så jag tänker åka till London, mest för att inse att jag inte vill tillbaks. Inse att det bara är en stad, men utan det liv jag andades och levde de där åren. Det skulle inte bli fler berusade söndagskvällar på P&P eftersom flickorna och NZ pojkarna är inte där att ha dem tillsammans med. Inga fler soliga dagar i parken vid Chelsea stadium eftersom J inte ligger där och väntar när jag kommer. Ingen liten treåring i en alldeles för stor pyamas som håller min hand hårt och pratar om framtiden som om jag alltid skulle vara en del utav den. Inga tidiga morgnar i skyhöga klackar på väg från någon klubb i West End, eller underbara drinkkvällar med företagskortet i Hampstead efter jobbet. Jag skulle inte ha en kyl full med överraskningar som S lagt dit när han vet att jag är ledsen. Inga långa söndagsluncher vid hamnen i Tower Hill, det är mitt och Ds. C skulle inte vara där att berätta allt för, vara oskiljaktig med, och N skulle inte vara där med en massa massa kärlek. Framförallt skulle jag inte landa på Stansted, sitta på bussen mot Victoria Station med London svishande förbi utanför fönstret och tänka äntligen hemma igen. Kvar är fortfarande min älskade stad, full av människor som flyktar förbi, men ingenting är mitt.Och allt det där andra är bara minnen, snart ett för längesedan, en parentes i mitt liv.