Det finns ingenting som får mig att känna mig så gammal som dagen efter en berusad utekväll.

Det skick de har börjat lämna mig i är oförlåtligt. Då är jag ofta lite trött på mig själv.

Jag grillade kött klockan fyra i natt. Det har aldrig smakat så bra.

Snart ska jag samla ihop mig själv, i den mån det går, och ta mig till Solna och min fina vän.
Mina ögon är svullna, mitt hår åt alla håll, jag är inte en tjusig syn idag.

Nu, hörni, åker jag, mina nya höga och Linda till Sjöstaden på partaj hos en hel hög med norrländska män.

Sedan blir det cafét. Lite shots, lite dans, lite kärlek

Igår hände någonting fint, någonting efterlängtat.
När en sådan sak händer åker man direkt hem efter jobbet, och slänger på sig något snyggt, släpper ner håret och drar på sig klackar. Så åker man och käkar italiensk mat och dricker franskt vin på fin restaurang, svänger förbi Debban för en hallon-lakrits drink och lite livemusik och sedan knallar kullerstenar fram genom Gamla Stan. Man siktar på Le Rouge men hamnar på F12, där man sitter vid trappan med sin älskade vän på ena sidan och ett glas rosé på den andra och är lycklig. Över berusningen, över vännen bredvid, över Stockholm, denna sommaren, över alla fina människor man har runt omkring sig. Man tänker på det tunga året man haft bakom sig, och på alla de fina man har framför sig. Och inte minst över vad som hänt, och vad det symboliserar. Jag tänker aldrig mer gå tillbaks. Jag undrar vad framtiden har att erbjuda.

Jag ville hitta en passande bild till detta inlägg, för att krydda till det lite, så jag sökte helt enkelt på lycka på google. Den första jag fick upp var en svartvit och mycket okristlig bild på en man som sitter på en stol med sitt eget könsorgan i munnen. Så nej, den får ni vara utan.

Ni får min favoritbild istället.

Idag har jag rensat och städat och medan jag dammsuger slår jag emot någonting hårt. Hittar ett helt förflutet i en skolåda under min säng. Så jag sitter där på golvet i timmar, eller det kan ha varit minuter, och läser. Så mycket man inte borde ha glömt, så mycket man inte vill komma ihåg. Så många människor man älskat lämnat förlorat.
Så liten man var, vad visste man då liksom? Som den här, som är över sju år gammal. För ett tag sedan hade jag nog tyckt att det var ganska pinsamt, en aning pretantiöst. Det är ju så väldigt silkeslent liksom. Nu tycker jag mest att det är väldigt sött ändå, minns hur genuint det var just då. Det känns som hundra år sedan.

Hon minns honom med sin randiga tröja, utanför hennes gula tält med en stor reva i. han leker med sina bara fötter i gräset och hon lägger sin hand på hans mage. Han kisar mot henne, två brunbrända kinder mot klarblå himmel. Han ser henne inte som något annat än en svart siluett som ritar osynliga fjärilar runt hans navel.
- det är inte svårt att lista ut att fjärilar är det finaste du vet, ler han. - det är för känslan de ger mig, viskar hon tillbaks.
Hon minns dagarna då det aldrig slutade regna, han med sitt alltid så yrvakna hår när han lutar hakan mot ena handen och trummar fingrarna mot knät med den andra, berättar om en dröm han hade inatt, om att hela världen låg på hans axlar.
Hon minns alla nätter på hans balkong, hur hon alltid sneglade på honom när han inte såg. Två fingrar som för upp cigaretten mot hans mun, samma fingrar som brukar föra hennes haka till samma läppar som hennes mun hör hemma vid. - det krävs hjältemod att älska någon som dig, säger hon tyst. - varför gör du det då? frågar han trött. - det är för känslan du ger mig.

Det här vädret alltså. Inte mycket kan rädda en sån här dag. Vaknar bakfull, i en tom lägenhet och med en grå himmel utanför, hösten har aldrig känns närmare än nu. Jag har kokat té och tänt upp ljus, lyssnar på belle & sebastian och kings of convenience om vart annat men det hjälper inte riktigt. Allra helst vill jag sitta nedsjunken i en stor fåtölj på något café på Söder, med kaffe och en god vän mitt emot. Men mina vänner är inte här. Söndagar är ingen dag att vara ensam.

Idag
rann all min energi ur mig.
Så jag var tvungen att ställa in planer och åka raka vägen hem, jag kunde inte tänka en enda tanke. Eller jo, jag tänkte på min syster och på varför inte de riktigt bra låtarna finns på spottan.

Jag har haft världens bästa vecka. Nu sitter jag i sängen och är så himla nöjd.

Någon spelar Monica Zetterlund utanför fönstret. Som tar mig tillbaks till barndomssomrar, ni vet de som aldrig regnade bort. Ungefär som den här.

Snart sitter jag på Kungsholmen, med Sangria i glaset och solen i ögonen, med en hög fina människor omkring mig. Inte så dåligt liv ändå.

Nu, raringar, går jag iväg på födelsedagsfest. Ja ni hörde, på en torsdag.

Och om Tompa väljer att köra samma takt som i fredags så kommer den här kvällen sluta precis vart som helst. Jag är redo!

Efter världens garderobskris (som ni ser i bakgrunden) slänger jag på mig mitt nya reafynd, ett transparent linne från Cheap Monday, byxor och klackar, så får det gå som det går.

Puss!

Idag hörde jag en låt jag inte hört på åtminstone ett år. Den fick mig att minnas England så mycket att jag blundade och tänkte att om jag inte är i West Hampstead, på väg till jobbet, när jag öppnar ögongen igen så dör jag. Och det var jag ju inte. Jag var på Götgatan, fortfarande. Så kom jag på hur konstant den känslan var för en tid sedan, och hur väldigt sällan den kommer numera. Jag kommer alltid att ha så mycket kärlek för den stan, som öppnade ögon och räddade liv. Så jag tänker åka till London, mest för att inse att jag inte vill tillbaks. Inse att det bara är en stad, men utan det liv jag andades och levde de där åren. Det skulle inte bli fler berusade söndagskvällar på P&P eftersom flickorna och NZ pojkarna är inte där att ha dem tillsammans med. Inga fler soliga dagar i parken vid Chelsea stadium eftersom J inte ligger där och väntar när jag kommer. Ingen liten treåring i en alldeles för stor pyamas som håller min hand hårt och pratar om framtiden som om jag alltid skulle vara en del utav den. Inga tidiga morgnar i skyhöga klackar på väg från någon klubb i West End, eller underbara drinkkvällar med företagskortet i Hampstead efter jobbet. Jag skulle inte ha en kyl full med överraskningar som S lagt dit när han vet att jag är ledsen. Inga långa söndagsluncher vid hamnen i Tower Hill, det är mitt och Ds. C skulle inte vara där att berätta allt för, vara oskiljaktig med, och N skulle inte vara där med en massa massa kärlek. Framförallt skulle jag inte landa på Stansted, sitta på bussen mot Victoria Station med London svishande förbi utanför fönstret och tänka äntligen hemma igen. Kvar är fortfarande min älskade stad, full av människor som flyktar förbi, men ingenting är mitt.Och allt det där andra är bara minnen, snart ett för längesedan, en parentes i mitt liv.

Två dagar i veckan är lite bättre än de andra numera. Tisdagar och onsdagar.

Den här värmen, den här sommaren, är helt perfekt.
Snart: Bra sällskap, middag och vin på balkongen.


Idag är Linda på dejt på Skansen med sin kärlek Darin. Jag förstår inte riktigt charmen, men jag tycker det är fint.

Idag kom jag på att jag nästan glömt denna älskade kvinna. Eller okej, glömt var väl att ta i. Men jag lyssnar inte längre på hennes låtar 10 gånger per dag. Nu är det dags igen.

Lördagskvällen sammanfattas med samling i Vitabergsparken, en massa köande, en sväng dåligt humör, och sedan en sväng bra humör på F12. Igår sov jag länge, åt frukost ute i solen, låg i Rålis och solade och badade, gick världens längsta promenad längs med vattnet, käkade sushi och såg film. The Stoning of Soraya M. IGEN. För den är ju så jävla bra.

Sedan sov jag, väldigt djupt dessutom. Och drömde konstiga drömmar om Littorin.

När jag går ut med mina vänner händer oftast ganska oväntade saker.

Tex sitter man på en brygga och dricker rosévin tills solen går ner. Så hamnar man i en bil på väg till en stängd restaurant där man blir bjuden på fantastiska drinkar, röker vattenpipa och sjunger högt till Queens låtar. Så åker man till Collage och lyssnar på låtar som inte uppdateras på sådär ett par-tio år. Utanför Rose får min vän en främmande gift man att knäppa hennes skor och sedan slutar man på Berns, där man skrattar så man tappar andan åt pojkarnas teaterapfasoner, och så dansar man. Och dansar och dansar och dansar, och plötsligt har solen gått upp och någon säger att nehej, nu måste ni gå hem.

Så man går hemåt, med klackarna i handen och solen i ögonen, äter yoggi och pratar.

Och så vaknar man med lyckorus och en huvudvärk som kommer att ta ljusår att få bort.

Mellan hyllorna på Systembolaget kommer en okänd man fram med en lapp med sitt telefonnummer. Så ber han mig ta av mina gigantiska solglasögon och jag tänker att stackars stackars kille, du kommer ju att förlora lusten att leva. Men så ångrar han sig, säger att det får bli en överraskning, och går.

Nej.

Idag har jag vaknat på rätt sida. Det firar jag med nostalgi musik

Idag har jag gnällt, fått ett oväntat mejl, träffat en vän, sovit lite, fått några dåliga nyheter, pratat med en vän på andra sidan jorden, lyssnat på dåliga versioner utav bra låtar, sprungit till tåget, missat tåget, skrattat åt en löjlig sak, ställt in en del planer, krupit ihop i min säng, gnällt lite ytterliggare. Och nu ska jag dricka té, se en film och vakna imorgon med ett mycket bättre humör.

" Heidi Montag ångrar sina plastikoperationer. "

Vadå?! Det blev väl skitsnyggt

Det här har nog varit min bästa helg, utan krydd. Eller ja, lite krydd kanske.
Har haft finbesök här i nästan en vecka, med slut imorgon.
Sedan kommer torsdag då en helt fantastisk liten fröken kommer upp, som jag saknar hela tiden, varje dag.

Om jag får stanna allting precis just nu, utan att gå tillbaks eller se framåt, så ja tack låt mig