Det finns så många tillstånd man kan befinna sig i och överleva. En stressig vardag, saknad efter en vän långt borta, ett brustet hjärta. Allt det där känns kanske outhärdligt för stunden, men över går det. Så finns det två tillstånd, eller känslor kanske, som är omöjliga att lista ut. Den ena är dåligt samvete, men det tänker jag lämna orört i det här inlägget. Den andra känslan är besvikelse. Den är så himla enkel att hålla på avstånd, just för att man oftast har i bakhuvudet att något kan gå fel. Inte nödvändigtvis att det behöver det, men att det kan. Det är svårt att lita på en situation eller känsla fullt ut. Men det är när man har gjort just det, när man har varit så jävla tvärsäker på sin sak att man inte ens ifrågasätter, och när det plötsligt visar sig vara helt fel, vänder om som som en perfekt riktad käftsmäll eller en spark i magen. En sån man aldrig såg komma. Besvikelsen alltså. Det kan gälla ett brutet löfte, en vän som tystnar eller ett land som man talat med så mycket kärlek om, om tryggheten och ödmjukheten och viljan till att hjälpa. Om hur inga dörrar är stängda, hur jämställda och fördomsfria människor är. Så visar de sig vara just det. Stängda alltså. Dörrarna och människorna. Och herrgud vad jag är besviken. Gud vad jag skäms.