Jag minns fortfarande min bror med små knubbiga ben och rosiga kinder som drar i mammas tröja och ber om att få gosa. Han gjorde verkligen det, med sin lilla bebisröst sa han att snälla snälla mamma, kan vi inte gå och gosa.Han var den mest otacksamma unge att reta eftersom han aldrig blev arg. Ledsen ja, i kanske fem minuter men sedan var det glömt, sedan var han lika skrattande och full av kärlek igen. Och där stod man, med ett samvete som ett knytnävslag i magen.
Nu ska jag se honom springa ut genom skoldörrarna om en timme, fortfarande med rosiga kinder fast av alkohol och med vit studentmössa på huvudet.
Jag kommer nog gråta, och jag gråter nästan aldrig.
grattis till honom :)
SvaraRadera