Jag har nog alltid ansett mig vara en ganska förståndig kvinna.
Visst, jag har ju också gjort puckade saker och inte tänkt klart alla gånger men jag tycker ändå att jag vetat vart gränser går, vad som är rätt och fel liksom.
Så därför är det så sjukt jäkla irriterande när man inte bara kan släppa vissa saker. Att man ungefär en gång i veckan tar sig i kragen, kammar sig och säger att skärp dig förihelvete, du är 24. Du borde växt upp för längesedan.
Jag vet ju vad som är på riktigt, den mycket förståndiga kvinnan i mig vet ju exakt vad det är jag vill, vart jag vill komma, vet EXAKT hur långt jag kan gå. Och att jag kan gå dit precis när jag vill, imorgon om det skulle vara så, om jag bara låter mig.

Och ändå kommer jag på mig själv, i samma banor, fem minuter efter jag slagit till mig själv och sagt att skärp dig nu människa, det är dags att växa upp. Det är bara det att ibland snurrar saker lite fort. Och då är de där gamla banorna som en kär gammal vän, hur destruktiva de än må vara. Hur vuxen man än må vara.

Lite fin förmiddagsmusik