Herregud. Börjar på allvar bli mer och mer övertygad om att visdomstandvärk är värre än att föda barn.

Helgen har bara varit ett enda stort töcken av smärta. Mina fina vänner som var här och drack vin i fredags (det var först då det satte igång på allvar) sa att jag skulle skölja med sprit, jag kompromissade genom att lägga in en tuss whisky och det hjälpte faktiskt. För stunden.
Lördag morgon var jag så desperat när jag i extrem smärta och sömnbrist står och gurglar absolut vodka kl 08.05. Hjälpte faktiskt med för stunden.

I morse trotsade jag rädslan och tog mig till tandläkaren för sköljning och antibiotikarecept.
Sedan dess har jag legat i soffan och lipat och tyckt fruktansvärt synd om mig själv. Förutom de två och en halv timme i taget som man är i himmelriket när värktabletterna sätter in. Där emellan (försöker hålla mig till rekommendationen, lite i alla fall) ringer jag till sjukvårdsrådgivningen hundra gånger för att fråga om man verkligen inte kan dö av ont-het eller till tandläkaren för att böna om något starkt smärtstillande (får ej?!).

Nu var det i alla fall tio min kvar till ipren kommer släppa (ja, går till och med att klocka det) och jag känner ju hur monstervärken börjar smyga tillbaka. Underbart.


Herregud.. när det här är över ska jag aldrig mer klaga över nått.
......kanske.