Tillbaks till Stockholm och till högsommar.
Jag tog mig in till Biblioteksgatan och den mysiga lilla Thomas Sabo butiken och valde ut berlock nr två till mitt Charm Club armband. Har ju velat fram och tillbaks en del men älskar valet!
Jag och Marie satt utanför dramaten i några timmar och catchade upp, precis när vi är redo att gå kommer det en man fram och erbjuder oss två gratisbiljetter till en teaterföreställning. Inne på självaste dramaten. Och vi säger att tack men nej tack vi måste äta och nu sitter jag här och är enormt missnöjd. Jag ÄLSKAR ju teater. Och dans. Och musikaler. Föreställningar utav alla dess slag.

Igår var en dålig dag. En sån där, där man känner redan när man vaknar att nej det är INTE min dag idag, vad som än händer. Och så kryddar man gärna lite extra med att stänga in sig och sätta på Paolo Nutini i bakgrunden. Jag gillar ändå sådana dagar, jag BEHÖVER sådana dagar.

Och så tänker jag tillbaks på saker som ger mig sådana känslostormar att jag blir lite yr. Jag tänker på perioder som jag skulle kunna ge allt för att få uppleva igen, precis som de var utan att ändra någonting. Som nu fast för ett år sedan, i en vårig stad på andra sidan havet, omringad av människor man bara mådde sjukt jävla bra med, och hela tiden med känslan av att idag kommer någonting hända, något utöver det vanliga. Och det gjorde det, ungefär varannan gång. Och så undrar jag varför jag inte tog mer till vara då, varför jag inte förstod hur mycket kärlek jag skulle minnas tillbaks med. Eller tider där man känt att nej, det här går inte, det här kommer jag aldrig fixa och där man efteråt pustat ut och tänkt att tacka FAN att man klarade sig igenom med livet i behåll. Och där man i efterhand inte riktigt vet hur man gjorde det, hur man orkade gå upp, andas in och ut, och ta sig an dagen. (Fast egentligen, vad skulle man göra? Lägga sig ner och dö?). Jag tror på någon slags överlevnadsinstinkt, där kroppen förstår att tar man in hela den här dosen av hjärtesorg så spricker man, då är det mer än man någonsin klarar av. Så man gjorde just det; gick upp. Andades in och ut och tog sig an dagen.
Och sedan vaknar man liksom upp några veckor/månader/år efteråt och inser att jo, det gick faktiskt. Med livet i behåll. Och distansen ger lov att tänka, älta, genomgå utan att man dör på kuppen. Det är nog sådana dagar man kommer på sig själv en smula sorgsen, med Paolo Nutini i bakgrunden. Och inser att det nog gått över.