Det verkar minsann som att jag gått och blivit lite blödig.
Jag som aldrig gråter till filmer, blir kär, eller smälter när jag ser små hundvalpar

Men på senare tid har jag märkt hur jättesmå saker rör så långt in i hjärtat att jag tänker att är det det här som är en stroke, ska jag falla ner och dö nu

som när en främmande stad helt plötsligt känns lite mer välkomnande, eller att gå ut och dansa arslet av sig tillsammans med vänner och sjunga (läs skrika) med i varje dålig låt utan att skämmas. För att sedan vakna upp med halsont och borttappad röst och ändå vara så jävla nöjd. Eller en för längesedan bortglömd känsla som plötsligt kommer tillbaks och slår en i huvudet, eller en spontankomplimang från en främmande man på stan, ett vad fin du är för att sedan gå vidare utan hopp om att få ligga. Eller ett oväntat mejl eller två röda, lätt svidande kinder som bränt sig i en väldigt efterlängtad sol. Eller att sitta en hel dag och prata skit på en uteservering på söder.
Listan kan bli lång, väldigt lång. Men ja, jag har definitivt gått och blivit lite blödig.

Jag är för övrigt jätte jätte jätte jätte jätte trött.