Vaknar tidigt utav solen och funderar en kort stund på om jag ska stanna kvar i lakanen eller upp på promenad och det blir det sistnämnda. På med promenixskorna och iPoden och ut i ett sömnigt Hägersten och jag tänker att hur bra får en måndag lov att börja?

Det känns inte riktigt lika långt till tunnelbanan, inte riktigt lika jobbigt att missa andra tåget, inte riktigt lika krångligt att jag IGEN glömt passerkortet hemma.

Och jag tänker att visst strålar alla lite mer, skrattar lite högre, ler lite extra till folk de inte känner.

Det känns knappt när jag bränner mig på kaffet.